Avtäck gravdyrkarnas tvivel om Tawassul och medling

Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade:

”Dessa avgudadyrkare bekräftade att det är Allâh allena som skapar och försörjer och att ingen annan än Allâh skänker uppehälle, ger liv, orsakar död eller styr ordningen. Tillika bekräftade de att de sju himlarna och det de rymmer och de sju jordarna och det som finns på dem samtliga är Allâhs tjänare som är under Hans förfogande och makt.”1

Imâm Muhammad bin Ibrâhîm Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) förklarade och sade:

”Avgudadyrkarna trodde på Tawhîd-ur-Rubûbiyyah och de hade inga problem med det. De kände Allâh och dyrkade Honom med olika typer av dyrkan. Däremot förekom dispyter i Tawhîd-ul-´Ibâdah. De förstörde den genom att ta till sig medlare som medhjälpare vid Allâhs sida i dyrkan. De hävdade att de är ett medel som tar dem närmare Allâh. Detta är deras avgudadyrkan och med den blev de avfällingar.

Faktum är att Quraysh religion innan profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sändes, var att de tog till sig medlare, bad till dem, slaktade åt dem och ropade deras namn. De brukade säga att de inte är behöriga att själva be till Allâh. Därför tog de till sig medlare som förde dem närmare Honom och kunde medla inför Allâh och be för dem. Vad gäller Tawhîd-ur-Rubûbiyyah, bekräftade de den.”2

Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade:

”Om du då vet att en person kan häda genom att enbart säga ett ord med sin mun, och kanske säger han det då han är okunnig om det – och okunnighet är ingen ursäkt – och kanske säger han det samtidigt som han tror att det får honom att komma närmare Allâh, på samma sätt som avgudadyrkarna gjorde…”3

Imâm Muhammad bin Ibrâhîm Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) förklarade och sade:

”Han kanske säger ett liknande ord samtidigt som han är Mudjtahid och får för sig samma sak som avgudadyrkarna gjorde. De säger att de (döda) ber Allâh för dem och att de är närmare Honom än dem, då faktum är att denna handling är större avgudadyrkan (Shirk Akbar).”4

Därefter sade han (rahimahullâh):

”De som har en avvikelse i sina hjärtan, försöker stödja sig på mindre klara verser och vänder de klara och tydliga verserna ryggen. De första avgudadyrkarna brukade inte hävda att medlarna besatt Herravälde eller att de kunde låta regnet falla. Vad som fick dessa avgudadyrkare vara otrogna, var att de höll sig till dem genom att hoppas på deras medling och att de skulle föra dem närmare Allâh.”5

Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade:

”Sannerligen har Allâhs fiender många invändningar mot sändebudens religion. Till dem hör deras uttalanden: ”Vi sätter inga medhjälpare vid Allâhs sida, utan vi vittnar att ingen annan än Allâh skapar, skänker uppehälle, gagnar eller skadar. Likaså vittnar vi att Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) varken förmår att gagna eller skada sig själv, för att inte tala om ´Abdul-Qâdir eller någon annan. Men jag är en syndare medan de rättfärdiga innehar ställning hos Allâh. På så sätt ber jag till Allâh via dem.” Svara dem då på det sätt som tidigare antytts. De som sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) stred mot bekräftade också det du nämnt och att deras avgudar inte hade förfogande över något, utan att de enbart hoppades på deras ställning och medling.”6

Imâm Muhammad bin Ibrâhîm Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) förklarade och sade:

”Det vill säga:

”Jag ber dem så att de ber för mig och för mig närmare Allâh. Jag ber alltså inte dem om något.”

En avgudadyrkare (Mushrik) som Qur’ânen talar om är just denna typ av människa; han ber dem för att de skall medla inför Allâh, inte för att de själva skall skapa eller skänka uppehälle.”7

Tillika sade han (rahimahullâh):

”De tidiga avgudadyrkarna bekräftade också Herraväldet åt Allâh och att det enbart är Han som skapar och skänker uppehälle. Däremot ligger deras avgudadyrkan i att ta till sig medlare.”8

Likaså sade han (rahimahullâh):

”Att be till andra än till Allâh består av olika typer; en av dem är att be till någon annan än Allâh för medling, medan en annan är att be till dem för att avvärja ont och liknande. Dessa typerär förbjudna och är dessutom de tidiga avgudadyrkarnas religion. Deras dyrkan gick just ut på att be till sina gudomar för medling.”9

Därefter sade han (rahimahullâh):

”Många av dem som tillskriver sig Islâm i dag befinner sig inte i religionen. Det enda de har är namnet. De vet inte vad de tidigare generationernas Shirk handlade om. Om de då skulle få reda på de första människornas Shirk och våra samtida människors Shirk, skulle han se att det handlar om precis samma sak. Faktum är att dagens avgudadyrkare är värre än dåtidens. De första avgudadyrkarnas Shirk är inte mer än att be någon be till Allâh för en.”10

Imâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade om hur följeslagarna brukade gå till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) under hans livstid och be honom att be till Allâh för dem. Därefter sade han:

”Vad gäller efter att han hade dött, kom det inte ens på tal att fråga honom om något vid hans grav. I stället brukade Salaf avvisa den som enbart ville be till Allâh vid hans grav. Vad skall man då säga om att be till honom?”11

Imâm Muhammad bin Ibrâhîm Âl ash-Shaykh (rahimahullâh) förklarade och sade:

”De upplevde många svårigheter utan att någon av dem begav sig till hans grav. Faktum är att de ansåg det höra till de värsta synderna. Sannerligen räknas denna handling som större Shirk! De visste också att man enbart kunde göra det då han levde. Nu hade hans handlingar upphört och då skall man varken be honom om skydd eller be honom att be till Allâh för en. De brukade t.o.m. fördöma att enbart be till Allâh vid hans grav. T ex fördömde och förbjöd ´Alî bin al-Husayn, och han var en av Ahl-ul-Bayts lärdaste män, en person som ställde sig vid profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav för att be till Allâh. Därefter sade han:

”Skall jag inte berätta en hadîth för dig som jag hörde från min fader, från min farfar, från Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) som sade:

”Gör inte min grav till en plats som regelbundet besöks och ta inte era hem till gravar. Hälsa på mig, för sannerligen når er hälsning mig var ni än befinner er.”12

Om Salaf fördömde någon för denna handling, vad skulle de då gjort om man bad direkt till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam)? Den första handlingen är en innovationmedan den andra är större Shirk, ty han har dyrkat någon annan än Allâh. Vad tror du då de hade sagt om de hörde någon säga:

”Hjälp mig, skänk mig uppehälle!””13

1 Kashf-ush-Shubuhât, 27-28, med förklaring av Imâm Muhammad bin Ibrâhîm Âl ash-Shaykh.

2 Ibid. 29.

3 Ibid. 41.

4 Ibid. 42.

5 Ibid. 55.

6 Ibid. 59.

7 Ibid. 59.

8 Ibid. 62.

9 Ibid. 74.

10 Ibid. 82.

11 Ibid. 121.

12 Ahmad (2/368) och Abû Dâwûd (2042). God enligt Imâm al-Albânî (rahimahullâh) i ’Tahdhîr-us-Sâdjid”, sid. 142.

13 Ibid. 122-123.