Allâhs rättighet

Imâm Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) sade:

”Till det nyttigaste som finns för hjärtat är att veta vilken rättighet Allâh har över slavarna. Det leder till att man börjar hata sitt jag, nedvärdera sig själv och rädda sig från egenkärlek och uppskattning av sin handling. Det banar vägen för ödmjukhet, underkastelse och undergivenhet inför Herren. Man kommer att tappa hoppet om sig själv och inse att räddningen ligger i Allâhs överseende och förlåtelse. Hans rättighet är att lydas och inte trotsas, nämnas och inte glömmas, tackas och inte bemötas otacksamt. Den som funderar över Herrens rättighet över en inser förvisso att han inte uppfyller den som sig bör, att den enda utvägen är överseende och förlåtelse och att han går under om han lämnas över till sig själv.”1

Dessa tre är Allâhs rättighet:

”Hans rättighet är att lydas och inte trotsas, nämnas och inte glömmas, tackas och inte bemötas otacksamt.”

Allâh (ta´âlâ) sade:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ اتَّقُواْ اللّهَ حَقَّ تُقَاتِهِ

”Troende! Frukta Allâh så som det åligger er att frukta Honom.”2

Att frukta Allâh som sig bör innebär dessa tre:

”Hans rättighet är att lydas och inte trotsas, nämnas och inte glömmas, tackas och inte bemötas otacksamt.”

Vem klarar av det? Ingen. Därför sade Han (tabârak wa ta´âlâ) i en annan vers:

فَاتَّقُوا اللَّهَ مَا اسْتَطَعْتُمْ

”Frukta därför Allâh efter måttet av er förmåga.”3

Det man inte förmår förlåter Allâh (subhânahu wa ta´âlâ).

1Ighâthat-ul-Lahfân (1/66).

23:102

364:16