´Â’ishahs berättelse om torkan och profetens grav

Han – dvs. al-Bakrî – nämnde att al-Madînahs befolkning kom till ´Â’ishah och klagade till henne över torkan. Då befallde hon dem att öppna takfönstret så att det inte fanns något mellan graven och himlen. De gjorde det och därpå började regnet falla så att gräset började växa och kamelerna gick upp i vikt så att de sprack av fett. Sålunda fick detta år namnet Sprickans år. Jag har för mig att detta nämndes av Muhammad bin al-Hasan Zabâlah 1 inom det han rapporterade om al-Madînah 2.

Detta avvisas på två sätt:

Det första: Muhammad bin Zabâlah är svag och utgör inget bevis. Vad som är bekräftat från följeslagarna enligt alla lärda, är att de själva åkallade Allâh när de ville ha regn. De gjorde det antingen i moskén eller också i öknen. Detta är det föreskrivna sättet att be om regn på enligt alla lärda. De är enade om att tillbe Allâh och be om förlåtelse.

Denna allmänna och överensstämda kunskap skall inte konfronteras av det Ibn Zabâlah och hans jämlikar har rapporterat. Om någon lärd skulle säga att det är rekommenderat att avtäcka profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav eller någon annan profets grav eller någon rättfärdig persons grav vid bön om regn eller något annat sammanhang, hade han innoverat en innovation som motstrider den föreskrivna Sunnah från Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och hans efterträdare.

Det andra: Handlingen utgör inget bevis i denna tvist oavsett om den är föreskriven eller inte. Det rör sig nämligen om att be om regn över hans grav. Allâh (ta´âlâ) låter Sin barmhärtighet falla ned över Sina profeters och rättfärdiga tjänares gravar. Det finns inget i det som tyder på att de tillbes och åkallas efter döden. Det är varken föreskrivet eller fint att söka hjälp av en död profet eller frånvarande rättfärdig person. För om den hade varit det, skulle de ha känt till det bättre och handlat tidigare utmed det. Det har dock inte rapporterats autentiskt från någon av Salaf.

Vad som avslöjar berättelsens lögn, är att huset inte hade något takfönster på ´Â’ishahs tid. Faktum är att hennes hus förblev som det var på profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid; en del med tak och en annan utan som solen brukade skina in i. Det har rapporterats av al-Bukhârî och Muslim från ´Â’ishah att:

”Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förrättade ´Asr. Solen sken i hennes hem och det fanns än ingen skugga.”

1 Ibn Hadjar sade:

”De sade att han ljög.” (Taqrîb-ut-Tahdhîb, sid. 409)

2 al-Albânî sade om samma berättelse som nämns av ad-Dârimî (1/43):

”Denna berättarkedja är svag och utgör inget bevis på grund av tre orsaker:

Den första: Det finns en svaghet i Sa´id bin Zayd, som är Hammâd bin Zayds broder. Hâfidh [Ibn Hadjar] sade i ”at-Taqrîb”: ”Han är tillförlitlig men felar.” adh-Dhahabî sade i ”al-Mîzân”: ”Yahyâ bin Sa´îd sade: ”Han är svag.” an-Nasâ’î och andra sade: ”Han är inte så stark.” Ahmad sade: ”Han är okej. Yahyâ bin Sa´îd var inte förtjust i honom.”

Den andra: Den härrör från ´Â’ishah och inte från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Den utgör inget bevis om den så skulle vara autentisk. Det är möjligt att detta hör till följeslagarnas Idjtihâd som de kan ha rätt och fel i – något vi inte är ålagda att handla utmed.

Den tredje: an-Nu´mân i kedjan är Muhammad bin al-Fadhl, även känd som ”´Ârim”. Även om han var pålitlig, ändrades han mot slutet av sitt liv. Burhân-ud-Dîn al-Halabî nämnde honom i boken ”al-Muqaddimah” bland dem som hade ändrats och sade:

”Deras dom är att man tar deras hadîth om den rapporterades innan de ändrades och inte efteråt eller om deras tillstånd är tvetydigt på så sätt att man inte vet i fall den rapporterades innan eller efter ändringen.” (Sid. 391)

Man vet inte ifall ad-Dârimî hörde denna rapportering från honom före eller efter förändringen. Således är den inte accepterad och därför utgör den inget bevis.” (at-Tawassul, sid. 126-127)